Anknytningsteori handlar om hur vi redan som nyfödda drivs av ett biologiskt behov av att knyta an till en primär vårdare för att få trygghet och skydd, det vill säga för att överleva. Eftersom det är i vårt mest sårbara tillstånd, när beroendet av andra är som störst, formas här vår tillit och vår trygghet, både till oss själv och andra.

Anknytningsbeteendet bildar med tiden ett anknytningsmönster, som påverkar känslor och tankar om oss själva, och känslor i relation till andra som står oss nära. Det är här vi kan uppleva svårigheter om vi inte fått våra behov tillräckligt tillgodosedda och det kan till exempel handla om bristande tillit till sig själv och andra.

Exempel. Du har svårt att släppa masken och visar dig inte gärna sårbar inför andra. Det skulle kännas skamfyllt eller obehagligt om andra kunde se hur du egentligen känner. Det här kan handla om att du har lärt dig att inte visa din sårbarhet eftersom det inte har tagits emot av omgivningen. När vi är små anpassar vi oss maximalt efter hur våra primära vårdare svarar på eller ignorerar de behov vi signalerar. 

Våra anknytningsmönster formar oss, men är inte nödvändigtvis statiska utan kan förändras med hjälp av nya erfarenheter som till exempel terapi.